198
Delavigne var då på högsta modet på Théâtre français. ”Jag vill ej afgöra med hvad rätt. Hans Don Juan d’Autriche är ett stycke, som man gärna ser, ehuru man hvarje ögonblick förargar sig dels öfver orimligheter, dels öfver brott mot den historiska kostymen och fel i karaktärsteckningen. Det är icke allenast stort spektakel: C. D. drifver äfven spektakel med de stora. Det är icke Karl V, Filip II och don Juan, som här uppträda, utan tre skådespelare i spanska dräkter och munkkåpa, den ene röd, den andre svart, den tredje hvit. På Théâtre français ser man helst de gamla mästarnas verk uppföras; där är Corneille, där är Racine, där är Molière egentligen hemma. De andra äro inkräktare. Vill man dock se det mest karakteristiska af den nyare franska dramatiska konsten, skall man besöka de mindre teatrarna, där vådevillen och lustspelet härskar. På dessa teatrar är den fina uppfattningsgåfvan, den spelande lifligheten, den eldiga kvickheten hemma, som aldrig tröttnar att på ett fientligt område kasta sina fotanglar, som hur man vänder dem erbjuda en väl spetsad udd.”
Gustaf Löwenhielm höll för öfrigt Beskow underkunnig om Paristeatrarnas repertoar och deras dåliga finanser. ”Här filera alla teatrar för bankrutt — skrifver han 1831 — De skymfa vett och skick på det skandalösaste för att försöka följa den sjunkande och yrande smaken hos sin publik, men det hjälper intet. Revolutionsmisären är en nu tillkommen och aggraverande orsak. Men det onda existerade förut. Circenses ha upphört att till samma grad
