Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/217

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
211

egen särdeles naivt affattade, mycket utförliga meritförteckning, och ändock beklagar han sig sedan öfver att han blifvit kallad ”autobiograf”. Därefter genomgår han xenierna, men är rätt olycklig i sina invändningar, och Beskow och Askelöf blefvo honom sannerligen icke svaret skyldiga i Wesslings förklaring. I sin inlaga vänder sig kaptenen äfven till den blifvande juryn och framhåller, hur ovist den skulle handla, om den frikände författaren. Sedan svaranden punkt för punkt genom ironiens synglas granskat anklagelseskriften, ville han ”dock icke neka, att ju satirens udd på ett eller annat ställe möjligen kunnat träffa det valda hufvudföremålet. Fördragsamhet är en kristlig dygd, och jag har sökt sträcka den så långt som de flesta andra. Men jag ber hvem som helst sätta sig i mitt ställe och ett par gånger genomtugga sorgespelet Blanka, få se hur långt tålamodet räcker! Jag har dock icke allenast utan knot uthärdat detta; andra gravamina hafva tillkommit, hvilka ökat och förlängt mitt lidande. Versen i nämnda sorgespel är nämligen så knagglig och hård, att den icke utan våda för bröstet någon längre tid kan utsägas. Stycket gafs väl lyckligtvis icke mer än två eller tre gånger, men de ändlösa repetitionerna, föranledda af de spelandes brist på uppmärksamhet och deras — Gud vet af hvad anledning — återkommande skratt, hvarigenom deklamationen afbröts, vållade för mig, som ensam måste streta med hela pjäsen, många och långa plågodagar, så att jag under denna tid icke var sufflör utan souffre-douleur. Därtill kom, att jag länge och särdeles den tiden var besvärad af svagt bröst, hvilket så