212
förvärrades, att jag icke långt därefter nödgades anhålla om mitt afsked, hvarigenom jag med de mina blef försatt i högst torftiga omständigheter. Högtärade rätten torde således upplyst och rättvist finna, att om någon gång en liten gnista af harm hos mig kunde finnas emot nämnde sorgespelsförfattare, vore sådant förklarligt nog och motsatsen snarare föga förenlig med mänskliga känslor, enär han på sätt och vis varit vållande till en del af min närvarande belägenhet, ehuru jag visst icke tror, att det varit hans afsikt, eller att han ens själf anat detta förhållande. Jag hade likväl troligen icke utgifvit min lilla skrift, om icke underrättelsen att ett nytt stycke, kalladt Toni, af samme författare blifvit bragt å bane; och åtanken på hvad min efterträdare i tjänsten nu åter måst utstå upprört mina känslor.
Men detta var icke nog. Nu kom äfven ryktet, att herr L., sedan han fått afslag å sin blygsamma ansökning hos K. Maj:t att, med uppoffring af sitt lugn, sitt anseende hos opinionen och sin ekonomiska fördel, öfvertaga Kungliga teatern och blifva utnämnd till förste direktör öfver K. Maj:ts hofkapell och spektakler med större förmåner än någon sådan ämbetsman hittills ägt, oaktadt bland herr Lindebergs företrädare äfven funnits excellenser, hvilken värdighet herr L. mig veterligen icke innehar — att, säger jag, ryktet förmält, hurusom herr L., sedan denna i hans ställning så högst naturliga och blygsamma ansökning blifvit högst onådigt afslagen, umgicks med intet mindre förslag än att anlägga en egen teater, där man blott skulle få åskåda hans egna stycken. Allt detta väckte nu hos mig tanken att anstränga
