åtminstone för en naivare publik, sceniskt verkningsfullt och gafs väl, ty just i sådana pjäser lyckades våra dåtida skådespelare bäst. I synnerhet lär Charlotte Erikson ha varit utmärkt i titelrollen.
Till efterpjäs gafs en af stadsmäklaren Åbergsson, en son till recettagaren i hans första gifte, verkställd öfversättning af Kotzebues enaktskomedi på vers "Portraitet". Mormodern vill gifta bort sina barnbarn. Den unge mannen har emellertid förälskat sig i ett porträtt, som han hittat, hvilket föreställer mormodern i hennes unga dagar. Hon låter nu dotterdottern som liknar henne stå bild. Ynglingen tror sig se porträttet förstoradt, gumman tar honom ur hans villfarelse och förenar dem. Det hela är en bagatell, men med en liflig och lätt dialog, späckad med många roligheter. Stycket slog an på publiken och kvarstod länge på repertoaren. Karolina Åbergsson excellerade i mormoderns roll, som hörde till hennes bästa scenskapelser. Äfven Sevelin var lyckad som betjänten. Salongen var utsåld flera dagar i förväg, den kungliga familjen var där, och Åbergsson hyllades hjärtligt af publiken.
På Hjortsbergs recett den 7 februari 1828 annonserades för första gången Andrieux' versifierade treaktskomedi "Den föregifne döde" i en ledigt rimmad öfversättning af Remmer. Vid närmare granskning finner man emellertid, att äfven denna pjäs var en gammal bekant från föregående århundrade, då den under annat namn i en prosaöfversättning af Hjortsberg ett trettital gånger gafs på Arsenalsteatern. Intrigen rör sig kring tvenne ynglingar från landsorten, som ligga i Paris för att studera, men i stället
2 — Svenska teatern V.
