Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
41

"Min själ för dig var ständigt varm,
mitt hjärta ofta för dig blödde.
Kom, Nora! till din Sveas barm,
den aldrig hat och tvedräkt födde.
Så länge än ett trofast ord
från jorden icke bannlyst blifvit,
skall hjälten, som har frälst vår nord,
det handslag trygga, som vi gifvit."

Skandinavia bekräftar detta, hvarefter prologen afslutas med en polska jämte kör. Göteborgsposten försäkrar oss, att "föreställningen var briljant, och aktionen exekverades väl. Huset var talrikt besökt, och alla gingo hem glada öfver hvad de sett och hört hade". Teaterbolagets affärer gingo emellertid dåligt, och i april 1815 gjorde Strömberg cession, hvarefter han återgick till näringarna. Han kunde dock ej betvinga sin okufliga lust att beträda scenen, och spelåret 1820–1821 finna vi honom åter i spetsen för ett litet sällskap på Sillgatsteatern. Därefter försökte han ånyo sin lycka i Norge, och sedan han fått sitt förra privilegium förnyadt, öppnade han den 30 januari 1827 i själfva hufvudstaden en ny teater, som han i egen person låtit uppföra. Den låg vid öfre ändan af Theatergaden, men var dåligt byggd och mycket tarflig både till det yttre och inre, ehuru den rymde omkring sexhundra åskådare.

Den 4 november tänkte Strömberg slå ett stort slag och annonserade å "Nationaltheatret" till föreningsdagens firande uppförandet af sin gamla för Göteborg skrifna "Fredsfest", som han sedermera gifvit äfven i Fredrikshald. Olyckligtvis hade i Kristiania det ryktet spridts, att pjäsen blifvit