otillbörligheten däraf att med okvädinsord hafva bemött en till Kungliga teatern hörande person, under det denne varit i tjänstebefattning stadd, Torsslow fällt yttranden, som innefattat, att han stode fast vid hvad han sagt, och att han ännu en gång emot Mannerhjerta kunde nyttja det anmärkta uttrycket, och genom ett sådant förhållande icke allenast Torsslow brustit i den vördnad han varit sin förman skyldig, utan ock, i betraktande däraf att grefve Puke, till bibehållande af ordning och skick bland de till teatern hörande personer, borde söka förekomma ytterligare uppträden af den beskaffenhet som det, hvilket då utgjorde föremål för grefvens ämbetes handläggning, skälig anledning för grefven sig företett att uppmana Torsslow erkänna det han felat, och såmedelst emellan honom och Mannerhjerta afböja den fortfarande stridighet, som Torsslows då hafda yttrande syntes utmärka; ty och som grefve Puke medelst den Torsslow för visad vanvördnad anbefallda arrest, hvilken, efter denna uppgift, fortfarit tvenne dagar, icke öfverskridit den makt, som genom Kungl. Maj:ts ofvannämnda instruktion blifvit förste direktören lämnad, finner Kungl. Maj:t icke skäl till ogillande af grefve Pukes i omförmälde måtto vidtagna åtgärder.
Vidkommande slutligen hvad Torsslow anfört därom, att vid det med honom den 21 sistlidne oktober af grefve Puke hållna förhör protokoll ej blifvit fördt, så, enär någon föreskrift om sådant protokolls förande ej visats vara förste direktören meddelad, anser Kungl. Maj:t Torsslow icke härutinnan hafva ägt laglig anledning till klagan; och finner Kungl. Maj:t
4 — Svenska teatern V.
