62
recettagaren i titelrollen, en pjollrig fransk treaktskomedi, som icke gjorde någon människa glad, och icke mera belåten blef man följande månad på Charlotte Eriksons recett, då det franska treaktsskådespelet ”Antonia eller Milano och Grenoble” uppfördes, oaktadt Hjortsberg, Almlöf, Torsslow, Sevelin och Charlotte Erikson gjorde allt hvad de kunde af sina respektive roller. En för alla teatervänner mycket intressantare tilldragelse, som under en längre tid gaf skvallret riklig sysselsättning, inträffade aftonen därpå hemma i recettagerskans våning en trappa upp vid Fredsgatan midt emot prinsessan Sofias palats, då, under fru Eriksons tjänstgöring på teatern, för uppdragna rullgardiner tjufvar plundrade hennes tillhörigheter och bemäktigade sig hennes kontanta behållning af det utsålda huset dagen förut, ett parti silfver och ett koljéur af guld med rosenstenar. Då polisen icke lyckades uppspåra den fräcke stöldföröfvaren och för att trösta fru Erikson öfver hennes stora förlust, var teaterdirektionen nog välvillig att i slutet af maj tillerkänna henne en ny recett, hvarvid hon spelade kejsarinnans roll i ”Herman von Unna” inför en ganska talrik publik med drottning Desideria i spetsen. Heimdall anmärkte, att då publiken kväll efter kväll uppbyggdes af sådana bildningsmedel som ”Therese”, ”Osynlige bröderna”, ”Coelina”, ”Hittebarnet och mördaren”, ”Två ord”, m. fl., där tjufvar och röfvare innehade hufvudrollerna, var det mindre underligt, om hos en eller annan bland spektatörerna lusten slutligen vaknade att i det verkliga lifvet omsätta hvad de under åratal inhämtat från scenen.
