I februari gräfde man fram efter trettifem års hvila en liten komedi af Sedaine ”Det oförtänkta vadet”, som med Hjortsberg, Torsslow, Sevelin och Sara Strömstedt i hufvudrollerna gick endast fyra gånger. Än sämre öde drabbade några dagar förut enaktsoperetten ”Romancen” med musik af Berton, ty den stod blott två gånger på affischen. Fahlgren, Sällström, Henriette Widerberg samt herr och fru Lindström hade haft besväret att instudera den. Slutligen kom spelårets sista nyhet, Remmers versifierade tolkning af Voltaires icke alltför utmärkta treaktstragedi ”Cæsars död”, där Almlöf spelade diktatorn, Torsslow och Cedervall Brutus och Cassius samt Lindman Markus Antonius. Den kunde ej ges mer än tre gånger. Ett helaftonstycke med endast karlroller och af nästan helt och hållet politiskt innehåll var just ingen särdeles smaklig anrättning för Stockholmspubliken. Därtill kom, att de agerande måtte varit något osäkra på sina roller, hvilkas stora svårigheter ovillkorligen fordra ett inträngande, grundligt studium. Hvarken Cesars ärelystnad, parad med hans fosterlandskärlek och ömhet för sin son, eller Brutus’ stormande frihetsglöd och striden inom den oblidklige republikanens bröst, då han upptäcker sig vara son till diktatorn, hvars död han nyss svurit inför gudarna, tycks ha kommit till sin rätt på grund af denna bristfälliga inöfning. Nästan ofattligt är, att Almlöf framställde Julius Cesars välkända drag utstyrda i ett yfvigt mörkt helskägg! Dekarationerna voro vackra, ehuru förut använda i flera pjäser, och kostymeringen god, om ock Cesar bort vara iklädd en lysande krigisk dräkt, då
