behöfde ej lära något nytt, utan ärfde sina roller son efter far, liksom man i de gamles tempel evigt lärde samma mysterier, och åskådarna påminde sig många af sin barndoms drömmar, då de sågo de gamla välbekanta styckena, som följt dem genom lifvet såsom oskiljaktiga vänner, och som ännu vid grafvens rand kommo gubbarna att dra på mun.”
Trots den underhaltiga repertoaren och trots den kalla väderleken, som nog också inverkade ofördelaktigt på teaterbesöken — från midten af december ända till början af april hade man icke mer än en enda blidvädersdag — lyckades grefve Puke få spelårets affärer att gå ihop och till och med lämna ett öfverskott på 794 rdr, tack vare ett opåräknadt tillskott af 10,000 rdr från kungliga statskontoret såsom ersättning för att teatern måste hållas stängd under sorgetiden efter den goda och glada prinsessan Sofia. Den sista i syskonkedjan af Lovisa Ulrikas så varmt teaterintresserade barn, hade hon haft sorgen se alla sina närmaste dö bort och sin brorson störtas från tronen, innan hon själf den 17 mars ingick i skuggornas värld. Begrafningen ägde rum den 27 april. Hofkapellmästaren Johan Berwald hade komponerat en förträfflig musik till ord af kammarherre Bernhard von Beskow, hvilken troligen för att behaga konungen kallade den bortgångna för ”den sista ättlingen af Vasa”.
Innan teaterföreställningarna den 31 augusti ånyo togo sin början, fingo stockholmarna njuta af några storståtliga gratisnöjen, nämligen aftäckningen af
5 — Svenska teatern V.
