Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/77

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
71

1807, då Hjortsberg ett par gånger utan framgång försökte sig på att framställa denne med girighetslastens alla synder och löjligheter utrustade figur. Harpagons roll hade nu öfverlämnats åt Sevelin, hvilken till mångas öfverraskning lyckades på ett beundransvärdt sätt lösa den kinkiga uppgiften. I den svåra slutscenen i fjärde akten ansågs han af kritiken rent af mästerlig. Till efterpjäs gafs första aftonen ”Den förmente prinsen”, där unge Hjortsberg fick försöka sig i sin faders roll, men hans Nadel befanns vara endast en mycket klen imitation af ett oöfverträffligt original.

Pukes andra lyckträff var reprisen af Fletchers fyraaktskomedi ”Den förställda enfaldigheten” , som i en tysk bearbetning af Schröder kommit öfver till oss i början af 1800-talet och med de utmärkta artisterna Samuel Ahlgren och Kristina Ruckman, född Franck, gått ett rätt aktningsvärdt antal gånger på Arsenalsteatern, senast 1813. John Fletcher (1579—1625) var en af Shaksperes efterhärmare med en sällspord teknisk färdighet och den yppigaste fantasi, samt sattes trots sitt omåttliga effektsökeri af sina samtida till och med öfver Shakspere. Ifrågavarande komedi, där bl. a. Garrick på 1770-talet firat triumfer, handlar om en rik kokett, som köper sig en fattig man med vacker figur och medgörlig enfaldighet, men som efter bröllopet tar husbondeväldet och tvingar henne afbedja sitt fel och återvända till sina plikter. Torsslow och Sara Strömstedt spelade nu de bägge makarna och hyllades med förtjänt bifall af publiken.

Säsongens första månad, som sålunda tedde sig