70
till stora fondlogen. Publiken hade också förändrat sig i så måtto, att man med kraftiga hyssjningar och stampningar nedtystade de välkomsttecken, som ägnades en af de forna favoriterna, fru Karolina Åbergsson, hvilket väckte stor förargelse i vida kretsar. Den som däremot icke förändrat sig var ”Optimisten” själf, Lars Hjortsberg, om hvilken man kunde säga detsamma som om naturen: alltid densamme och ändå alltid ny, och för honom nedtystades minsann icke hälsningsapplåderna.
Strax i början af säsongen gafs den första nyheten, ”Diplomaten”, en af Puke öfversatt välskrifven tvåaktskomedi af Scribe, som visar hur ofta slumpen sätter ett dumhufvud i tillfälle att äfven af förståndigt folk anses för kvick. Publiken mottog stycket kallt, ehuru Torsslow var förträfflig i titelrollen, liksom Hjortsberg som den spanske ministern och Sara Strömstedt i markisinnans obetydliga roll. Emilie Högquist talade ännu för långsamt och entonigt den scribeska dialogen, som hon längre fram skulle komma att så mästerligt behärska.
Vi ha sett, att grefve Puke under sina tvenne första direktionsår med en nästan oförklarlig envishet ur teaterns förråd af 1700-talspjäser plockade fram det ena föråldrade stycket efter det andra, fast publiken icke ville se dem, och de följaktligen icke kunde gifvas mer än ett par gånger. Nu under sitt tredje år hittade han på att dyka ned ända till 1600-talslitteraturen, och se där lyckades han verkligen fiska upp ett par komedier, som rätt länge höllo sig kvar på spellistan. Den ena var Molières ”Den girige”, som ej stått på affischen sedan spelåret 1806—
