kapellmästare herr Johan Berwald har lyckligt undanröjt detta hinder för pjäsens uppförande”. Han transponerade nämligen partiet för tenorstämma, och rollen lämnades åt Sällström. Genom denna eftergift åt ”det sunda förnuftet” gick emellertid musikens karaktär förlorad, och både ensemblen och harmonien förfelades genom rösternas omkastning, hvilket först efter ett par år insågs af vederbörande och då ändrades. Sofia Sevelin sjöng Amenaid på ett förträffligt sätt, och denna roll räknades som en af hennes bästa. Orbassan framställdes af Fredrik Kinmansson och Argir af Pfeiffer, som på några dagar måst inlära partiet i stället för Lindström, hvilken plötsligt insjuknade. Till den musikaliska framgången bidrog icke litet den utmärkta orkestern, där i synnerhet Spohrs elev, konsertmästaren Johan Beer, väckte bifall med sitt obeskrifligt vackra fiolackompanjemang till Amenaids aria i andra akten, liksom äfven Kristian Schuncke väckte uppmärksamhet med sitt härliga valthorn. Kostymer och dekorationer däremot lämnade ganska mycket öfrigt att önska på grund af teaterns dåliga finanser. Någon tidstrohet eller lokalfärg i klädedräkten förefanns alls icke, utan den var hopplockad från alla möjliga länder och tidehvarf. De bålda riddersmännen stodo med benen i sextonde seklet, under det att deras öfverkroppar befunno sig i det fjortonde. Hjälm och brynja passa icke riktigt bra ihop med trikåpantalonger och spanska stöflar. Därtill agerade dessa krigsmän framför en fond med en katedral från 1500-talet, ehuru stycket spelar åtskilliga hundra år förut. Bifallet var särdeles lifligt från den fullsatta salongen, där
