redan under första spelåret tretton gånger för fulla hus på grund af sin inneboende förtjänst, ty iscensättningen var ytterst underhaltig. ”Sparsamheten — säger Heimdall — är nu drifven därhän, att bänken, där Axel uppger andan, är så knappt tilltagen, att han efter döden stannar i en ställning, som strider mot tyngdlagarna. Harald Gylles liksten ser ut som en ohyflad planka. Morgonrodnaden synes genom fönstret under hela de tre första akterna. Belysningen, då spöket inträder, är usel. Det brukar icke spöka på ljusa dagen, således går denna effektscen förlorad. Förvånande är, att man på ett erkändt mästerverk ej offrat det minsta, då man slösat sköna dekorationer på medelmåttiga stycken”. Kostymerna voro däremot vackra, och musiken af hofkapellets skicklige oboist, den ansedde tonsättaren direktör Karl Braun förträfflig, i synnerhet var uvertyren särdeles effektfull. Heimdall kinkar på utförandet af de respektive rollerna: Torsslow var i allmänhet bra som Axel, men man kunde i hans maskering ej igenkänna ”den barske vildman med det sorte skiæg”; Charlotte Erikson hade varit lämpligare till Valborg än Sara Strömstedt; Almlöf hade som Haakon lyckliga ögonblick, men försummade totalt det stumma ansiktsspelet; Hjortsberg var alldeles icke på sin plats som ärkebiskopen, Fredrik Kinmanssons både röst och figur hade passat långt bättre; icke heller Sevelin var lyckad som Knut svartebroder, ty denne är ingen spetsbof eller oförskämd skurk”.Anm Hur rätt Rydqvist hade i detta sista påpekande visade på sin tid Michael Wiehe, hvilken omskapade den traditionelle teaterbofven till en demoniskt skön
