Sida:Personne Svenska teatern 5.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
91

veta, hvad instrument han spelade. Hans ton tillhör honom ensam och ej det trästycke han håller i handen. Den är en sammangjutning af flöjtens mjukhet med klarinettens fullhet, rundning och kraft samt harpans silfverklang. Hans spel anslår själens toner, och gensvar tages ur hjärtats djup”. Konungen, drottningen och kronprinsparet öfvervoro konserten, men salongen var ej fullsatt, troligen beroende på de dubbla prisen. Under sin vistelse i Stockholm uppträdde han flera gånger vid musikaliska tillställningar på hofvet och gaf den 20 februari en afskedskonsert i Börssalen.

Till Lars Hjortsbergs sedvanliga nyårsrecett, som denna gång ej blef färdig förrän den 8 februari, hade han fått tag i ett värdigt motstycke till ”Osynlige bröderna”, ”Hittebarnet och mördaren”, ”Två männers hustru”, m. fl. Det var ett franskt skådespel i tre afdelningar ”Femton år i Paris”, hvilket rikligen tillfredsställde hvad Jean Paul kallar ”der Grässlichkeitskitzel der Zeit”. En ung bonde ärfver en half miljon francs, öfverger sin fästmö, lefver sju år i utsväfningar, de följande åtta i fängelse, elände och landstrykeri, beger sig en natt jämte en inbrottstjuf in i ett rikt hus, är nära att gripas af vakten, men räddas af ägarinnan och erhåller till belöning för en så aktningsvärd lefnadsbana en ung och vacker friherrinna (hans forna fästmö) jämte några egendomar samt flera hundra tusen francs, o. s. v. Hjortsberg, Almlöf, Torsslow, Sevelin, Charlotte Erikson och Elise Lindström hade föga tillfälle att visa någon verklig talang i en dylik pjäs, blottad på all sann karaktärsteckning och scener af dramatiskt