98
kvarstannade hela september månad, hvarunder han uppträdde sex gånger. Sista gången, 30 september, gafs uvertyr, aria och tersett ur ”Afbrutna offerfesten”, där han sjöng med Fr. Kinmanson och Habicht, samt till slut de nyssnämnda scenerna ur ”Den stumma”. Ronniger hade en kortväxt, oansenlig figur, som gjorde honom mindre lämplig för scenen, dessutom sjöng han i halsen, men djupet och omfånget i rösten, som voro större än någon svensk operasångare då hade, kunde dock anses såsom betydande förtjänster. Dessutom utvecklade han mycket lif och rörlighet, som då var något sällspordt på vår sångscen. Som skådespelare var han således mer berömvärd än som sångare. Bäst var han såsom Leporello. Han återvände till Stockholm i april och uppträdde tvenne aftnar, den ena i scener ur ”Barberaren” och ”Friskytten”, den andra sjöng han på svenska Gaveston i scener ur ”Hvita frun” samt guvernören i scener ur ”Don Juan” likaledes på svenska, och blef då engagerad för hela det kommande spelåret. Ronniger var en angenäm och älskvärd man och förvärfvade sig här många personliga vänner.
Picards roliga treaktskomedi ”Bröderna Philibert” (se. del III sid. 153) återupptogs fredagen 6 september med Collberg och Torsslow i titelrollerna såsom inledning till Bayards ”Farbror Philibert”, komedi i en akt, hvilken då uppfördes första gången. Torsslow, hvilken var förträfflig i förpjäsen som den unge odågan Philibert d. y., hade här förvandlat sig till en jovialisk gammal farbror med kullrig mage och kal hjässa, som med sina galenskaper och sin
