Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/114

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

108

fröjderop. Hästarna, som voro lånade från drottningens hofstall, väckte ofantligt uppseende, och afslutningen på första akten, Sapphos berömda härliga sång till Afrodite, som börjar:

”Afrodite, mäktiga gudinna,
du, hvars välde öfver världen går,
låt ej mera kval och sorger hinna
detta hjärta som med häfvan slår!”

framkallade starkt bifall. Men man tyckte, att det sedan blef för mycket känslopjunk och för högtrafvande ordsvall med för litet yttre handling, som dock är oundgänglig för ett sceniskt arbete. Dessutom är älskaren Phaon rätt olyckligt skildrad. Denne på förståndets vägnar föga utvecklade yngling är för hvardaglig för att kunna bli tilltalande, och det var ett bestämdt misstag att tilldela den kraftfulle och i sitt uppträdande alltid majestätiske Almlöf denna pojkaktiga roll. Då Torsslow tyvärr icke längre fanns att tillgå, borde Collberg fått göra den. Fredrik Kinmanson var likaledes misslyckad som Rhamnes. Hans bondaktiga enkelhet passade alldeles icke för den antika ädelhet, som bör finnas hos denne konstnär, ehuru han är slaf. Charlotte Ficker däremot ansågs särdeles förtjänstfullt hafva utfört slafvinnan Melitta, som vinner Phaons kärlek. Sara Torsslow själf sades emellanåt tala för brådstörtadt, ett fel som man redan tillvitade henne, då hon spelade doña Sol. Det lätta, luftiga, poetiska fann man icke i utförandet, liksom i allmänhet hos de spelande passionen saknades, där den skulle finnas, men öfverflödade, där den borde saknas.