Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
109

Dessutom var dekorationen mer än lofligt torftig för ett sådant stycke. Den gamla urblekta, spruckna fonden, som skulle föreställa hafvet, var oförsvarlig och hade bort ersättas med en ny. — Nästan hela sorgespelet utgör ett samtal om kärlek, konst och svartsjuka jämte dithörande ämnen, och trots dess lyriska flykt och de poetiska bilderna mottog publiken pjäsen kallt, och den kunde ej ges mer än sex gånger. I Tyskland däremot har detta drama äfven i senare tider mottagits med hänförelse, ty utom Sophie Schröder har Charlotte Wolter däri firat stora triumfer.

Till efterpjäs gafs det lilla proverbet för två personer ”Man gör så godt man kan, men inte som man vill”, där Lars Hjortsberg såsom den engagemangsökande aktören utförde det konststycket att spela sju olika roller och det med nästan samma liflighet och samma af åldern oförminskade komiska kraft som han visade trettio år förut, då pjäsen först togs upp på Arsenalsteatern, efter att redan 1785 hafva gifvits på Munkbroteatern.

*

Elise Frösslind, som under sin långa sjukdom varit ansedd som förlorad för scenen, återuppträdde till teatervännernas förtjusning 10 oktober såsom ”Aline, drottning af Golconda”. I midten af samma månad gafs en af sedermera teologie doktor Ture Wensjoe öfversatt tysk enaktare ”Öfverraskningen”, hvars obetydlighet räddades genom det utmärkta spelet af Charlotta Erikson, Sevelin och Lars Hjortsberg, som vid några och sextio år framställde svartsjukan med en ynglings hela eld, efter hvad