110
Rydqvist försäkrar oss. Det var i den pjäsen, som det en afton tilldrog sig en rätt lustig händelse. Hjortsbergs fordom utomordentliga minne började vid denna tid emellanåt svika, och det hände, att han behöfde lita till sufflörens hjälp. En kväll, då han i en af de lifligaste scenerna skulle kalla sin motspelerska Charlotte Ficker för ”Ni lilla mamsell Nippertippa”, kunde han omöjligt komma på ordet, och lika omöjligt var det för honom att höra hvad sufflören hviskade, emedan denne den aftonen olyckligtvis tagit sig litet för mycket till bästa. ”Lla m-sä N-tipp”, lät det oupphörligt från luckan. Hjortsberg sökte med ögat uppsnappa, hvad han ej kunde fånga med örat, men förgäfves. Det blef en lång pinsam paus. Hjortsberg, hvilken kunde tillåta sig saker, som ingen annan vågade, klifver slutligen helt lugnt fram till sufflörluckan och säger alldeles högt: ”Hva’ fan ä’ de’ karln sitter och sluddrar på därnere i gropen?” tar så upp pjäsexemplaret ur luckan och tittar i det. ”Jaså, lilla mamsell Nippertippa!” utropar han förtjust. Publiken brast i skratt, applåderade sin gunstling, och pjäsen fortsattes med ökad liflighet. — I månadens slut fick man för första gången höra Méhuls lilla enaktsoperett ”De begge blinde”, om hvilken man kunde säga detsamma som Gunnar Wennerberg 1898 yttrade till mig på premiären af en viss svensk opera: ”Det borde vara förbjudet att skrifva så mycket musik till så lite ord”. Den gick endast fyra gånger. Habicht var ganska lyckad som den blinde friaren och Fr. Kinmanson oklanderlig som den andre blinde; Sällströms spel var däremot bättre
