116
in på 1860-talet, skulle kunna intressera läsaren, ehuru däri ej kunna inflyta alla de rafflande detaljer, hvaraf pjäsen öfverflödar.
I första tablån får man på ett spelhus göra bekantskap med den under spelpassionens fördärfbringande makt ohjälpligt hemfallne unge ädlingen George de Germany och hans falske vän, en samvetslös skurk vid namn Varner. För att täcka sina förluster har George äfven inlåtit sig på tvetydiga affärer under väntan på faderns död. I följande tablå får denne, som halft förlamad sitter i en hvilstol, under det sonen viges vid en förmögen älsklig flicka, reda på förhållandet, och då de nyförmälda återkomma från kyrkan, följer den ofvannämnda starka slutscenen. Andra akten spelar femton år senare. George lefver i yppighet, men ruinen sväfvar öfver hans hufvud. Han bekänner för sin hustru, att han förfalskat en växel och att endast återstoden af hennes förmögenhet kan rädda honom. Han får dessa 100,000 francs, men i stället för att inlösa växeln spelar han bort pengarna under natten och för att dölja sin ställning har han anordnat en lysande fest, vid hvilken hustrun får göra les honneurs. Tredje akten spelar samma natt i Amelies sängkammare, dit Varner lyckats praktisera sig in för att under mannens bortovaro söka vinna hennes gunst. Våldsamma scener följa, hvilka ökas vid Georges oförmodade hemkomst. Varner lyckas emellertid föra George bakom ljuset och välta misstanken på en annan, och då polisen plötsligt kommer för att häkta förfalskaren, måste George fly och släpar Amelie med sig. Om deras lille son tar Amelies