Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
115

af sorg och försakelse, utvecklade mer värma och innerlighet än man var van att finna hos henne. Pjäsen var iscensatt med mycken omsorg. I synnerhet väckte den präktiga danssalen i andra akten uppseende liksom hela balscenen. Alla Kungliga teaterns artister, äfven de som icke hade roller i pjäsen, deltogo i dansen såsom en särskild hyllning för aftonen åt fru Erikson och gåfvo genom sina vackra dräkter och sitt prydliga sätt att vara en fullkomlig föreställning om en samling personer ur de högre sällskapskretsarna. ”En ståtligare uppenbarelse än fru Torsslows”, säger Allehanda, ”ett elegantare väsen än fru Eriksons, tre så täcka, sedesamma och intagande flickor som de båda mamsellerna Ficker och Fanny Westerdahl torde man få leta efter i det mest lysande sällskap i hufvudstaden, och mången löjtnant af ton skulle tvifvelsutan afundas t. ex. herr Åhmanssons vackra, ungdomliga figur och rika uniform.” Samtidigt med att detta stycke gafs, spreds det ryktet, att vederbörande skulle förbjudit uppförandet af ”Den stumma” och ”Röfvarbandet” och Argus utbrister därför: ”Vi se alldeles icke något vare sig estetiskt eller moraliskt skäl, hvarför ’Röfvarbandet’ skulle förbjudas, då direktionen tillätes ge den ohyggliga pjäsen ’Trettio år af en spelares lefnad’, hvilken borde förvisas från hvarje scen, en pjäs som inledde den mord-, rån- och blodskamsgenre, som under de sista åren grasserat på de parisiska teatrarna och sänkt dem i en afgrund af smuts och styggelse.” — Måhända att en kortare redogörelse för detta stycke, som på sin tid väckte ett så oerhördt uppseende och bibehöll sig på spellistan ända