Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/127

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
121

hade jag glömt att tala om att Baron Bengt är en gift man. Han hade sitt bröllop för ett par vickor sedan.[1] Han har jort ett underligt val för han har tagitt en hustru, som är fattig, ful och elak, och som han ej har mycke sjelf, så måste hans ägtenskap ej bli af dett liufva slaget. För folk med erfarenhet af den ägta sellheten påstår att kärlek ej är nog att lefva utaf. Och grefve Axel Piper har endå jort bettre, han har förlofvat sig med en bedagad acktris mamsell Widerberg, mycket namnkunnig för kärleksafferer med di flesta Herrar i Stockholm. Han har varit till två prester för att få dem att vara med på förlofning så som vittnen, men ingendera har velat öfvervara en sådan dem emellan, då har han blifvit ond ock svuri att han ville jörat dem förutan ock så har dett gått för sig, å dett skall vara ett fasligt stort vite utsatt dem emelan hvilkendera som först bryter sitt löfte.” — Förbindelsen mellan grefve Piper och m:ll Widerberg blef, som bekant, aldrig med vigsel bekräftad och redan före 1834 upplöst, då grefve Piper gifte sig med fröken Sofia Ehrenroth i Finland.

Innan december månads utgång gafs en liten obetydlighet i två akter med musik af von Winter ”Den vandrande studenten eller Spöket i qvarnen”, som ej nådde mer än tre framföranden med Sällström i den glade studentens roll. — Kvällen före nyårsaftonen hade K. Fr. Berg sin recett. På affischen stod, efter hvad det föreföll, en nyhet: ”Posthuset i

  1. Det var baron B. Oxenstierna, som 1833 gifte sig med den 35:åriga fröken von Stedingk, en syster till baron Magnus Armfelts första fru. Förf. anm.