120
hotat beröfva scenen denna älskliga artist och sällsynta talang, tycktes nu helt och hållet öfvervunnen. Hennes ljufva, klangfulla stämma var lika ungdomlig som hela hennes väsen, och hennes sant dramatiska föredrag stod då oupphunnet. Det inom alla teatrars annaler enastående fall inträffade här, att doña Anna sjöng emot sin egen pappa såsom don Octavio, hvilken roll den femtiofyraårige Lindström ännu innehade. Sällström i titelrollen var ingen af de tre aftnarna operan gick vid sin bästa röstdisposition. Man kunde om hans sång säga detsamma som Leporello yttrar om sin herres lefnad, den var ”så där en smula afskyvärd”, ehuru han fortfarande alldeles förträffligt spelade dramats sista scen, hvilken i tragisk fasa öfverträffar allt som dittills skapats för den lyriska scenen.
Om Henriette Widerbergs regelbundet återkommande otjänstbarhet skref Aftonbladet: ”Vi hoppas, att mamsell Widerberg ej tar illa upp, om vi likna henne vid någonting så ståtligt som solen. Hennes talang ger oss reguliert vår sommar och vår vinter. Ännu är det för någon tid hennes sommar, men snart ingår hon väl åter i Kräftans vändkrets, och då måste vi tåligt afbida den återkommande våren. Det är hårdt att så kort tid få höra den sköna stämman, men ännu mera smärtande är det, att hon så ofta skall vara sjuk under sin friska period.” — En rätt pikant historia från den tiden få vi veta af ett postskriptum i ett bref från en viss Louise Sundbeck, en f. d. väninna till öfverstelöjtnant Axel Armfelt (1785—1867), som skrifver till honom följande (med hennes lustiga stafning bibehållen): ”Ack, så ner
