Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/138

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

132

Sådant väcker fasa, men må de, som äga mod och styrka, gå att se Röfvarbandet. De skola icke ångra det.” Gent emot denna hänförelse står andra bedömares klander. Man tyckte, att han såg ut som en gammal fästningsfånge och att han alltför tydligt lade sin bofaktighet i dagen, men i den sista monologen erkännes han vara förfärande och sublim. Ett par år därefter yttrar Freja, att han icke spelar rollen såsom han borde och kunde. Han ”uppträder som en hjälte i stället för rackare. Till och med i bojan ser han ut som en världshärskare. Det stora, när det vill vara för stort, blir litet. Han vill alltid vara den förste på scenen och är det ofta; men han är tillika alltid herr Almlöf. Han gör samma majestätiska gester, slår ihop händerna och drar ned mungiporna precis på samma sätt, han må vara Frans Moor, Leicester, Shakspere eller Wallenstein — — Men han är gigantisk då han rasar.” Karl Moor utfördes af Collberg, som icke passade för rollen. Det fordras natur i själfva onaturen, om jag så får säga, hvilket Josef Kainz i senare tid i den rollen visste ådagalägga, så att man verkligen trodde på honom. — Nicanders vänner voro naturligtvis i spänd väntan närvarande vid premiären, och den bekante boktryckaren och förläggaren Niklas Thomson beskref förloppet för honom, som då vistades hos sin Uppsalavän friherre Hugo Hamilton på Boo i Nerike. ”Almlöf var oöfverträfflig som Frans”, skrifver han, ”fru Torsslow spelte förträffligt, synnerligen den scen, där hon rycker värjan från Frans, men att hon gjorde sin toalett, sedan Karl gifvit henne dolkstygnet, tycktes mig likväl, att hon hade