kunnat låta bli. Hon låg nämligen, sedan hon vid dolkstygnet fallit på en gräsbänk, och ordnade sitt hår för att få det att ligga prydligt fram på bröstet. Emellertid gick pjäsen i det hela bra, hvilket bör tillskrifvas din öfversättning, och emottogs med såväl bravorop som applåd. Och fullt hus har varit båda gångerna den blifvit gifven. Äfven har jag hört sägas, att ingen pjäs på länge blifvit emottagen med sådan entusiasm. I fredags skall likväl olyckan velat, att fru Torsslow nära ej fått ut värjan och att alla pistoler klickat. Gud vet likväl, om det är sant. Den oblyga recensionen i Aftonbladet har du väl läst; den är högst usel och därtill osann.” — Karl Moor öfvertogs påföljande spelår av den då till Kungliga teatern återkomne Georg Dahlqvist, för hvilken den var den mest tilltalande af hans dåtida uppgifter, hvarför han också alltid spelade den med förtjusning. Pierre Deland berättade, att redan när pjäsen inöfvades vid hans svärfars, gubben Svanbergs trupp, fick Dahlqvist Karl Moor sig anförtrodd. Det var på Norrköpings gamla teater, och en dag, när Deland kom hem till sig på hotellet, där han bodde, saknade han sina bägge skarpladdade pistoler, som han alltid hade med sig på sina resor och dessemellan hade liggande på sitt skrifbord. På förfrågan omtalade värdinnan, att herr Dahlqvist nyss varit där och lånat dem, därför att han skulle upp på teatern och öfva sig med Karl Moor. I den lifligaste ångest skyndar Deland upp på teatern och får där se Dahlqvist, som repeterar scenen, när Karl Moor ämnar begå själfmord och lyfter pistolen med spänd hane mot sin panna, i det han utropar: Tid
