142
Goethes ”Götz von Berlichingen”, denna lustiga, lefvande människoskildring, fylld af vapenbrak, tapperhet, frihetskärlek, glödande passion, melodramatiska effekter och klangfulla ord, såsom Georg Brandes karakteriserar detta drama i sin Goethebok. I stället för att ta upp det storslagna originalet, som aldrig blifvit framfördt i Sverige, gaf man den medelmåttiga efterbildningen, och följden blef, som det står i Jacques Pancrace, att ”kokerskan och många med henne fällde tårar.” Almlöf spelade titelrollen, Fr. Kinmanson kejsaren, Emilie Högquist och Ch. Ficker hans döttrar, Collberg hertigen och Sara Torsslow hertiginnan af Bayern. Kostymer och dekorationer voro denna gång oklanderliga och premiären hade samlat fullt hus, som ägnade de spelande rätt mycket snyftningar och applåder.
Redan då ”Vattendragaren” året förut uppfördes, klagades i pressen öfver den manliga körens usla röster, och som korförare i soldatkörerna önskades en bättre och angenämare sångorgan än herr Michals. Samma veklagan ljuder ånyo vid repriseringen af ”Tankred” 23 april. ”Körens fullkomliga förfall framlyser i intet stycke vi nu i hast kunna påminna oss i skärare dager än i Tankred. Den manliga personalens röster och exekution äro i synnerhet högst beklagliga.” ”Emellertid”, fortsätter recensenten, ”ha vi sällan hört publiken i en sådan verv att applådera som denna afton. Föremålen för denna utomordentliga välvilja voro dock egentligen ett par elever, herr Johansson och m:ll Lindmark, som debuterade i baletten. Deras dans var rätt förtjänstfull och vi gratulera uppriktigt teaterstyrelsen till
