Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

148

endast var åtföljd af sin lifknekt (Deland), som förledd af riddaren Arnold (Almlöf) stötte sin dolk i hans bröst. Denne Arnold, hvilken fordom i främmande land räddat Stensons lif, skall ärfva hans gods och guld genom att gifta sig med hans dotter Agnes (Henriette Widerberg), som dock icke älskar honom. Vid ett tornerspel har ryktet spridt sig, att Arnold var den gamle Stensons baneman, och en vandrande riddare Ryno (Sällström) manade honom att med svärdet försvara sig mot anklagelsen, men dagen därpå var Arnold försvunnen. Ryno intränger nu förklädd jämte en trupp zigenare i slottet, där Arnolds bröllopsfest skall firas, men blir igenkänd, kastad i fängelse och hotad med döden. Agnes, som upptändts af kärlek till Ryno, bemäktigar sig nycklarna till hans fängelse och går dit för att befria honom, men öfverraskas af Arnold, och allt tycks förloradt. Emellertid har den gamle Stenson räddats till lifvet och återkommer till sitt slott alldeles lagom för att i det afgörande ögonblicket rädda de bägge älskande. Arnold faller i tvekamp mot Ryno, och allt slutar i glädje och gamman. Operan slog lifligt an och gick ett tjugutal gånger. Om än Brendlers musik är mera elegisk och mildt svärmande med ett långt rikare färgspel, ansågos dock prins Oskars melodier äga mera stil och dramatisk hållning. Till de mest effektfulla numren kunna räknas trion mellan Ryno, Arnold och Agnes i andra akten: ”Af dig min ed må höras, rättfärdighetens Gud!”, E-durskören i första akten, den folkvisartade romansen: ”Och riddaren drog genom trettimila skog” samt den karakteristiska zigenarkören: ”Vi