10
till svenskan öfverflyttat flera operatexter såsom Euryanthe, Hugenotterna och Zampa samt utgifvit Dikter och Metriska öfversättningar. Dock torde hans försök att tolka Schillers "Das Lied von der Glocke" få betraktas såsom mindre lyckadt.
Huruvida hans val till den Kungliga teaterns chef var så särdeles förmånligt, kan emellertid starkt ifrågasättas. Med alla sina stora förtjänster saknade han nämligen den skarpare kritiska förmåga och den djupare människokännedom, som på denna post äro så nödvändiga, och ägde dessutom för litet härskartalang för att kunna styra ett så oberäkneligt släkte som scenens folk. Ej så få bland de manliga sujetterna, hvilka förut af sina högtuppsatta styresmän hållits på respektfullt afstånd, missbrukade nu mer än lofligt det brorskap, som det glada Brikolleriets vanor skänkt dem, och satte sig på näsan af sin ärade chef, som i öfverseende beskedlighet lät närgångenheten oanmärkt passera. Hans oförmåga att säga nej var rent af underbar. Allt hvad personalen önskade och begärde af honom lofvade han med hand och mun, men hade sedan det obehaget att ofta nog nödgas från kansliet sända skriftliga afslag på det nyss beviljade, emedan det helt enkelt af olika anledningar befanns omöjligt att villfara. Detta alstrade så småningom ett stigande missnöje, som redan efter ett par år kräfde hans tillbakaträdande från chefsposten, men som visserligen åter smälte bort, när han slutligen afgick.
Ett talande bevis på hans goda hjärta var, att han aldrig nändes väcka de hemmavarande, när han litet beskänkt kom hem om morgnarna från
