Brikolleriets den tiden af inga förhatliga restriktioner klafbundna fester eller från andra dylika tillställningar. Han satte sig då i trappan utanför sin boställsvåning i teaterhuset en trappa upp åt Jakobstorg och sof där den rättfärdiges sömn, tills familjen omsider vaknade. Vi pojkar, som dagligen sprungo i teatertrapporna — nära släktingar till mig bodde i samma uppgång — betraktade alltid med skygg vördnad det hörn i förstugan, där vi visste att "den vidtberömde presidenten" brukat taga sin lilla morgonslummer, en känsla som icke litet ökades, då vi själfva längre fram i tiden blifvit välbeställda brikollister.
Westerstrand gifte sig 1816 med Kristina Wikmanson, dotter till Haydns ende efterföljare i vårt land, musikern Johan Wikmanson, och i sin ungdom mycket känd i Stockholm såsom den förnämsta amatrisskådespelerskan i sällskapet "Nytta och nöje" (se del V, sid. 181). Makarnas yngre dotter Hertha, född 1821, var en bländande koloratursångerska, som med största lätthet utförde de svåraste fioriturer i en violinkonsert. Ehuru icke särdeles stark ägde hennes röst ett det rikaste själsuttryck och en tjuskraft, som oemotståndligt ryckte åhörarna med sig. Våren 1853 debuterade hon med mycket bifall på hofteatern i Koburg såsom Marie i "Regementets dotter" och Rosina i "Barberaren i Sevilla" samt anställdes under följande spelår vid de bägge hofteatrarna i Koburg-Gotha, där hon utförde en mängd framstående roller såsom Zerlina, Nattens drottning, Amina, Isabella, Adina och Margareta af Valois. Spelåret 1855—1856 engagerades hon vid vår kungliga scen,
