166
van att taga dubbla pris, kunde beräkna till minst 800 rdr bko, således en sammanlagd summa af 6,000 rdr rgs, d. v. s. hvad en president, en divisionsgeneral eller en hofkansler m. fl. på den tiden uppbar af staten, motsvarande i våra dagars myntvärde de högsta aflöningar inom våra teatrar. Erbjudandet förnyades i maj, och frun skref då bakpå detta papper: ”På Kungl. direktionens anbud om engagemang kan jag intet svar afgifva förr än rättighet till tjänstefrihetsarfvode jämte afskedsrecett blifvit mig skriftligen tillerkänd”. På hösten ångrade hon sig emellertid och begärde i slutet af augusti att bli reengagerad, men i reglementet ad interim af 14 december 1833 stadgades, att från och med 1 augusti ingen förnyelse af äldre kontrakt må före det ingångna spelåret äga rum annat än undantagsvis och då endast från och med 1 oktober. Det ville dock fru Torsslow ej höra talas om. Direktionen afbröt då underhandlingarna, men beviljade henne likvisst en afskedsrecett på nyåret 1835, och hennes nådeansökan hos Kgl. Maj:t afslogs.
En svår förlust drabbade teatern samtidigt genom att Lars Hjortsberg bestämt sig för att med spelårets slut afgå såsom ordinarie skådespelare för att i stället tillträda den för honom nyskapade befattningen såsom andre departementschef vid teatern, det vill säga han skulle sköta den litterära och artistiska förvaltningen. Vid hans framskridna ålder var detta uppdrag emellertid alltför maktpåliggande och utföll just icke heller efter beräkning, hvarför han efter ett par år frånträdde detsamma.
