Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/174

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

168

Sveriges landtlif, scener ur den idylliska natur, som fängslar nordbon för alltid vid sin hembygd.

Denna tid är förbi. Samma hvirfvel, som omstörtade Europas troner och sammanblandade Europas folk, förstörde äfven ända upp i höga norden uttrycket af dess skönaste känsla. Dessa bilder af nordens forna storhet, eller af dess ännu fortfarande idylliska lif försvunno från Gustaf den tredjes nationalteater, för att gifva rum åt scener från söderns vekliga natur. Och dessa minnen af ädla skuggor och vördade fäder, som en gång förtjuste hufvudstadens allmänhet, besjungas nu endast långt bort från smakens medelpunkt, i någon af det glada Värmlands ensliga dalar, eller i skuggan af det rika Skånes lummiga bokar; och den ende skådespelare, som ännu är kvar från Gustaf den tredjes tidehvarf, går ensam främling på scenen, ej blott därför att han öfverlefvat sina medbröder, men äfven därför att alla de taflor, hvarmed han och hans medbröder fordom gjorde scenens timmar till fosterlandskänslans andaktsstunder, ligga i ruiner omkring honom.”

Efter teaterns lyckligt genomförda omorganisation hyste man emellertid för det kommande spelåret de bästa förhoppningar, då nya motgångar och olyckor tillstötte.

Koleran, sedan långt tillbaka hemmastadd i Gangesflodens lågland, hade dittills ej berört Europa, men efter att hafva spridt sig till Kina och Persien, öfverskred den 1830 ryska gränsen samt utbredde sig hastigt öfver södra och mellersta Europa och kom till Amerika 1832. Sverige skonades från den ända till 1834, då den plötsligt utbröt i Göteborg 26 juli.