Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/178

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

172

smittan, hvilket firades med Te Deum i kyrkorna och aflossande af sextifyra kanonskott i två omgångar från Skeppsholms-batteriet.

Två saker påminna ännu om detta rysliga koleraår. Den ena är den varma toddyn, hvilken ansågs såsom ett mycket verksamt skyddsmedel mot farsoten, och till hvars ära Valerius kvad sin visa:

”Dig, menlösa toddy, dig helgas min röst,
dig, guldgula sköna Jamaika,
den tarfliges öfverflöd, enslingens tröst
och hvilans tinctura thebaica!”


Koleran försvann omsider, men toddyn stannade kvar och tillväxte småningom i styrka. Den blef också snart ett oundgängligt requisitum i teatrarnas klädloger. Mången scenisk artist, både manlig och kvinnlig, har den kanske för stunden hjälpt till en välbehöflig inspiration eller öfvergående tilltagsenhet, men säkert är, att den i längden stjälpt oändligt många fler. En och annan stackars sate har nog liksom underbarnet i Charles Dickens ”Nicholas Nickleby” uteslutande blifvit ställd på groggdiet, och resultatet är lätt att förutse. — Det andra minnet från koleraåret är cigarrbodarna. Före 1834 funnos visserligen i hufvudstaden några snus- och tobaksbodar, men då det dittills varit förbjudet att röka cigarr på gatorna, hade ingen cigarrbod kommit till stånd. Under koleraåret tilläts emellertid detta bruk såsom värn mot sjukdomen och herr J. D. Labatt var den förste, som öppnade cigarrförsäljning i Stockholm. I början hade han sin bod i huset numro 1 vid Stora Nygatan, där han sålde från utlandet