182
bröt sitt ena ben, hvarigenom hon blef otjänstbar ända till slutet af november. ”Då den ena efter den andra bryter benen af sig — utbrast en herre på parkett — är det alls icke underligt, om teatern står på klena fötter”. Sedan hon tillfrisknat, spelade hon bland annat Cendrillon, Elise Frösslinds glansroll sedan 1811. Det var vackert så, att Fanny Westerdahl vid minnet af denna nästan afgudade föregångerska kunde göra något intryck på publiken, men man fann ett verkligt nöje af att se henne, emedan hon ganska lyckligt återgaf det tacksamma partiet. En roll, som hon däremot icke då mäktade uppbära, var Amalia i ”Röfvarbandet”, som hon utförde strax före jul, men för hvilken hon ännu ansågs för ung och för litet kraftfull. Längre fram kom den dock att räknas till en af hennes förnämsta skapelser. — Alltsedan Hyckert fick försöka sig i Hjortsbergs roll i ”Charlatanerne” och imiterade honom (se del V sid. 188), erhöll han mest betjäntroller, ja, han måste till och med statera som en af de svarta slafvarna i ”Trollflöjten”. Lyckligtvis kunde han användas i åtskilliga af Torsslows roller, och hans återgifvande af dennes ”Unge gifte mannen” saknade icke förtjänst. Men innan han lärde sig att stå på egna ben, ansågs han imitera äfven honom väl mycket. — Bland eleverna uppflyttades på aktrisstaten l:o Malla Höök, som redan hunnit vinna rätt mycket bifall inom subrettfacket (se del V sid. 189). Bland annat skrefs om henne, då hon spelt Lisette i Regnards roliga verskomedi ”Universalarfvingen”, att ”mamsell Höök gaf sin subrettroll med sådan sanning, att det just var otäckt åt det”. 2:o Johanna
