196
att sätta ned den föregående magstarka anrättningen. I hela pjäsen finns icke ett spår till någon upphöjd idé.” Berwalds musik, som var en blandning af folkvisor och andra gamla melodier, saknade icke förtjänst, Selinders baletter voro bra som vanligt, och kostymer och dekorationer oklanderliga.
Den enda pjäs, som under hela spelåret gjorde någon verklig lycka var ”Fostersonen eller Sexton år efteråt”, en dram i sju tablåer af Victor Ducange, författaren till ”Therese” och ”Trettio år af en spelares lefnad”. Den gafs för första gången 11 april på fru Bocks recett. Innehållet är i korthet, att grefve Clairville har en omkring trettiårig dotter, hvilken ännu är skön som en ros (Emilie Högquist). En öfverste Saint Val, den ädlaste man i världen (Nils Almlöf), till hvilken hennes far (Fr. Kinmanson) är skyldig en stor summa penningar, vill gifta sig med henne, men hon nekar. Den femtonårige fosterson hon uppfostrar (Fanny Westerdahl) är nämligen hennes egen son, hvilket endast hon och en gammal bonde känner till. För att hjälpa sin far går hon omsider in på giftermålsförslaget. Sonen skickas bort, begåfvad med juveler och pengar, men blir under vägen misstänkt för en begången stöld och återföres just som bröllopet skall firas. Det blir stora scener, häftiga uppträden och förklaringar, hvarunder upptäckes, att just öfversten är barnets far. Utförandet var förträffligt. Almlöfs roll gaf honom tillfälle att utveckla hela sitt mästerskap, och om Emilie Högquist skref Allehanda: ”Mamsell Högquist har redan länge, och nästan endast haft sitt täcka ansikte att tacka för, att hon varit sedd på scenen med nöje.
