Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/206

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

200

intet hinder hos fadern. Sent en mörk och kall vinterkväll, då vinden tjuter hemskt likt nattens spöken, visar sig stamfrun för den åldrige grefven. På hans rop skynda Berta och grefvens gamle tjänare till honom. Då höras häftiga slag på porten, och Jaromir störtar in med förstördt utseende, upprifna kläder och ett afbrutet svärd i handen. Han säger sig hafva varit förföljd af röfvare och söker skydd i slottet. Under natten jaga skräcksyner Jaromir ur hans kammare. Han möter stamfrun och, förvillad af hennes underbara likhet med Berta, bestormar han henne med de ömmaste ord, men stelnar af fasa, då han finner, att det är en spökgestalt han ser framför sig. Ånyo klappar man på porten. Det är soldater, som söka efter de flyktade banditerna. Officeren betraktar Jaromir misstänksamt, men lugnas af grefvens förklaring, att det är hans blifvande måg. Genom en tillfällighet upptäcker Berta, att Jaromir är röfvaranföraren.

”Ja, jag är det, olyckssälla,
ja, jag är just den du nämnt,
den, om hvilkens brott alltjämt
dessa skogar vittne lämna,
som banditer broder nämna,
jag är röfvarn Jaromir!”

Hon vill nu draga sig undan, men Jaromir fattar hennes hand, och nu följer den berömda scenen, då han med en entusiastiskt flödande vältalighet intalar henne, att hon ensam kan frälsa den ångrandes själ. Slutligen samtycker hon att fly med honom, och de komma öfverens att vid midnatt mötas i