hufvudet högre än allt sångarfolket, och Berwald, Randel och d'Aubert glänste bland orkesterpersonalen. Den skönaste bland alla damerna var obestridligen den framstående sångerskan Julie Berwald, hofkapellmästarens fagra dotter, som följande år blef friherrinna Knut Åkerhielm. Möjligen kan här förtjäna antecknas, att det var på en af de där Westerstrandska supéerna som "Gluntarna" sjöngos första gången i Stockholm af Gunnar Wennerberg själf och Otto Beronius med Eugène Stedingk, den blifvande teaterchefen, vid pianot.
Per Westerstrand adlades 1842 och afgick 1851 från sitt presidentämbete. 23 oktober 1857 dog han helt plötsligt hos sin måg Rönqvist, innehafvare af Åkers bruk, efter att ha bevistat en bröllopsfest, som denne tillställt för sin inspektor. Talis Qualis hyllade hans minne i ett längre kväde, där det bl. a. heter:
"Liksom en afbränd tomt är vårt gemak,
och Glädjen, hvilken var som barn i huset,
går nu — en husvill pilt, som knappt har tak —
och letar sin förbrunna värld i gruset.
— — — — — — — — — — — — — —
Och tårar hafva rikligt strömmat nu,
från det vi sågo dina ögon brista.
Ja, ingen konung kanske fått som du
så rena ädelstenar i sin kista.
— — — — — — — — — — — — — —
Hvad var då grunden till din stora makt?
Det var den grund som blir evinnerliga,
det var den kärlek du ådagalagt,
allt samlifs grundsten just — det innerliga.
