Matilda Fickers röst hade en förvånande böjlighet och såsom koloratursångerska var hon oförliknelig. Tonerna ur hennes lilla mun följde hvarandra som pärlorna på ett snöre och klara voro de och välljudande som en lärkas. Dessutom var hon fager att skåda, den lilla veka, blonda, älflika gestalten, som bibehöll sin fina ungdomlighet ännu under flera årtionden. Fru Enbom som grefvinnan var opasslig, och publiken var nog ogrannlaga att ge henne otvetydiga bevis på sitt missnöje. En vecka därefter gafs operan ånyo, då fru Sevelin återuppträdde i grefvinnans parti och mottogs med applåd. Under representationen utbröt skorstenseld i teaterhuset. Ett par herrar, som sett det från gatan, sprungo upp till bekanta i salongen och ropade att elden var lös. Det uppstod naturligtvis panik, och alla loger voro efter ett ögonblick tomma, äfven den kungliga. Sufflören, som också blef rädd, kröp upp på scenen ur luckan i sin röda mössa och hälsades med en åska af applåder. Nils Almlöf framträdde nu och underrättade publiken om eldsvådans ofarlighet. Emellertid blef fru Sevelin af detta obehagliga uppträde så uppskakad, att hon icke motsvarade publikens förväntningar, och fru Enboms beundrare passade genast på att hämnas hennes nederlag veckan förut genom att nu hyssja åt fru Sevelin.
I början af mars uppträdde Ronniger fyra gånger såsom den peruanske fältherren i ”Den afbrutna offerfesten” (se del III sid. 80), hvilken uppfördes i omarbetad öfversättning och ny instudering, men gjorde lika liten lycka nu som 1812 och försvann sedan för alltid från Kungliga teaterns repertoar. Vidare
