Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/212

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

206

utförde han Kasper, då ”Friskytten” repriserades 1 april inför fullsatt salong, där applåderna flitigt smattrade. Sällström saknades mycket, ty Lindström kunde numera med bästa vilja i världen hvarken i hållning eller utseende ge någon föreställning om Max. Under Widerbergs otjänstbarhet hade Matilda Ficker fått inöfva Annas parti, och hennes näktergalsstämma gjorde sig däri förträffligt. Fru Enbom sjöng Agatha, men tyvärr utan all känsla. Ronnigers lifliga spel gaf en vild och dämonisk anstrykning åt Kasper, som skulle varit af bättre verkan, om icke den tyska brytningen förstört intrycket här såväl som i ”Figaros bröllop”. När Samiel visade sig i vargklyftan under ”vilda jakten”, svimmade ett fruntimmer i salongen och måste föras ut, efter hvad Aftonbladet berättar oss. — Slutligen sjöng han Sarastro, då ”Trollflöjten” i senare hälften af maj gafs tre gånger med fru Sevelin som Nattens drottning, Lindström och fru Enbom såsom Tamino och Pamina samt Lars Kinmanson och Fanny Westerdahl såsom Papageno och Papagena.

På Fredrik Kinmansons recett 29 december gjordes en repris af ”Cendrillon”, där Fanny Westerdahl för första gången utförde titelrollen. Publiken tyckte mycket om hennes framställning, ehuru hon kanske de första gångerna var något för sträng i sin vrede mot de elaka systrarna. Dessa framställdes af de små söta och intagande flickorna Ficker, hvilket alldeles förstörde effekten af den i stycket nedlagda kontrasten mellan dem och systern. Att med ett sådant utseende och en sådan blick, som i synnerhet Matilda hade, föreställa kanslolös, hårdhjärtad,