222
af en inhemsk tonsättare i Sverige är en sällsynthet, som borde ådraga sig uppmärksamhet i stället för att mötas med förnäm liknöjdhet, utbrister han: ”Till fördomen hos många kommer det afundsjuka småkännarskapet hos andra; och så spelar en stackars musik upp sina toner inför döfva eller förgrymmade öron — af hvilket senare slag ett par långa nyss stuckit fram i Aftonbladets recension öfver operetten Frondörerna.” Efter att ha påvisat den vanliga och falska granskningens sätt att blott utpeka felen, utan att erkänna det förträffliga, som möjligen jämte dem kan finnas, uttalar Geijer sin åsikt, att musiken ägde mycket i hög grad förträffligt, och att dess fel, om man så ville, vore att ej vara nog populär. ”Hvilken torka! ropar denne connaisseur — och står midt i ett blixtrande musikaliskt störtregn. Denna musik har ett öfverflöd af lif och rörelse, en lekande, rik, naturlig gång och lika ypperliga som osökta dramatiska effekter.” Per Erik Svedbom skrifver till sin hustru från Uppsala 17 maj s. å. : ”Efter min innerliga öfvertygelse är han den störste kompositör, som finnes i vårt fädernesland... skada att, såsom jag från annat håll hört, Stockholms publik lärer ha stött sig med blotta titeln på den nya pjäsen (enfaldigt nog!), misstänkande att det skulle vara någon politisk allusion eller satir på dagens politiska gräl. Det är synd om kompositören att för en så lumpen misstanke gå miste om det bifall han förtjänar. Till titeln är åtminstone han oskyldig Jag skaffade mig genast de utgifna sångstyckena ur Frondörerna. De äro alla i mitt tycke vackra, och mycket vackra. Vackrast likväl är den täcka duon mellan Didier och
