Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
223

hertiginnan (Westerdahl och Ch. Ficker) ’Jag er riddare får vara! O hvad lycka, o hvad fröjd!’ — Äfven den första romansen ’Hon kan förleda, hon kan röra’ är utmärkt.” Jakob Axel Josephson yttrar i bref från Uppsala en oktoberdag några år senare: ”Att läsa recensioner öfver musik i Stockholmsbladen det gör jag visserligen för att se dessa herrar konstdomares skefva åsikter, men ej för att ett ögonblick tro på dem. Emellertid tro de sig vara stora kaxar, och de kunna åtminstone få glädja sig åt att vara osvikliga i sina egna och i den omusikaliska hopens ögon. Men vi skola hoppas på bättre tider äfven i detta afseende. Mendelssohn har ju visat att musiken ännu lefver!!” — Vid reprisen 10 februari 1836 blef en ny mycket vacker balett af Selinder inlagd i andra akten. I rollfördelningen vidtogs den förändringen, att Jenny Lind under Matilda Fickers sjukdom fick lära sig Georgettes parti, hvilket hon utförde alldeles utmärkt, och att Almlöf öfverlämnade sitt parlamentspresidentskap åt Dahlqvist. Kritiken yttrade: ”Bland de spelande torde m:ll Lind förtjäna att i främsta rummet nämnas, såsom den där med största fulländning såväl i afseende till aktion som sång utförde sin roll”. Men operan blef ändå icke omtyckt. ”Inte ens din sång kunde rädda den”, skref Lindblad många år senare till Jenny Lind.

”Frondörerna” återupptogs 1 december 1860 med tillägg af åtskilliga musiknummer. Den spelades äfven då åtta gånger och vann således liksom vid premiären mera en succès d’estime än verklig framgång, men mottagandet var dock ett helt annat än tjugufem år förut både hos allmänheten och