Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

224

kritiken. Efter styckets slut framropades kompositören, men det tillkännagafs från scenen, att han ej var närvarande. Då förkunnade från första raden en stark stämma, att mästaren varit synlig på tredje raden, och nu tystnade icke larmet, förrän Lindblad kom in på scenen och tackade för hyllningen.

Ännu en gång fördes verket upp på repertoaren. Det var vid invigningen af den nya operabyggnaden 19 september 1898. Efter en kantat af Karl Rupert Nyblom med musik af Ivar Hallström gafs i sammandragen form en repris af ”Frondörerna” med de förnämsta artisterna i de olika partierna, hvarefter festföreställningen afslutades med scener ur Frans Berwalds ”Estrella de Soria”. Lindblads arbete nådde då ej mer än sex representationer. Redan andra gången var salongen ej fylld mer än till hälften och de bättre platserna försvinnande glest besatta. Kritiken var operan ej bevågen. Så yttrar N. D. A.: ”Den tillkrånglade intrigfyllda text, som skall förtälja oss, hur krämaren Mathieus son Didier räddar hertiginnan af Longueville att falla i kardinal Mazarins hand, är ej så intressant, att den lockar oss att anstränga uppmärksamheten för att följa alla dess olika vändningar och svängningar, lika litet som den kunnat aflocka komponisten någon mera detaljerad, kraftigare och blodfullare musik. Bäst framträder musiken i en och annan liten sångbar melodi, där man lätt känner igen den man, som innehar ett af de förnämsta rummen i vår vis- och romansdiktning. De uppträdande voro alla till sin fördel.” Och märket —t— i D. N.: ”Det må sägas öppet, att detta nummer helt enkelt kunnat