”Partenopeiska republiken” 25 januari 1799. Bland prästerskapet, som fruktade republiken, fanns ännu tillgifvenhet för konungadömet liksom bland landtbefolkningen i södra Italien, hvilken det förra uppeggade till strid för den heliga tron, för konungen och kyrkan. Bland denna samling äfventyrare fanns en, som ristat sitt namn i blod i de s. k. Sanfedisternas annaler, Fra Diavolo eller Michele Pezza, såsom han egentligen hette. Världsberömd har han blifvit genom Alexander Dumas, som skildrar denne bravo i sin Bourbonernas historia liksom i romanen La san Felice, och än mer genom Aubers opera, till hvilken Scribe skref libretten, men gjorde af sin Diavolo en hjälte, som har föga eller intet utom namnet gemensamt med den verklige äfventyraren. Denne senare var bördig från Itri (f. 1771), en liten stad i Terra di Lavoro, slöt sig snart till den antirepublikanska rörelsen, och då fransmännen grusade hans fädernehem och mördade hans föräldrar, svor han att utkräfva hämnd på dem. Redan förut hade han från ett bakhåll nedskjutit en svartsjuk äkta man, som pryglat upp honom, och då dennes bror svor vendetta, sköt han äfven denne från ett bakhåll. Jämte fem kamrater flydde nu Michele upp bland bergen och blef röfvare. Det sades, att ingen kula bet på honom, ty han hade ristat upp ett stycke af armen och i Itris kyrka lagt en hostia i såret, hvilken skyddade honom från allt ondt. Sådan var folktron. — Då i slutet af 1798 konung Ferdinand uppmanade neapolitanarna till motstånd mot fransmännen, ställde sig Fra Diavolo i spetsen för en stor skara frivilliga och hindrade fiendens framträngande i trakten af Fondi. Han eröfrade Velletri, Albano och Marino, men begick sådana våldsdåd, att den befälhafvande generalen måste låta arrestera honom. Han insattes i S. Angelo, men lyckades fly och återtog sitt forna röfvarlif, denna gång i Syditalien. Sedan efter slaget vid Austerlitz 2 december 1805 Napoleon 1 februari 1806 dekreterat, att ”la dynastie de Naples a cessé de régner”, hade den intet annat stöd än
17 — Svenska teatern VI.
