22
gifvande med mycken fördel begagnar sig af den s. k. Harlekinsmanteln, d. v. s. ett framför första kulissen anbragt neutralt draperi, som från takets midt löper utefter sidorna och därigenom förminskar scenen till önskad litenhet. Rumsdekorationen därinnanför består af slutna väggar och heltäckt tak, hvarigenom dels rösten tvingas helt och hållet utåt salongen i stället för att delvis gå upp i suffiterna, dels låter de agerande komma in på scenen genom riktiga dörrar i stället för att de nu springa in och ut mellan de öppna sidokulisserna, någonting som naturligtvis i hög grad stör åskådarnas illusion. Almlöf fick under sin Parisvistelse tillfälle att se fördelarna af denna "Harlekinsmantel", men det lyckades ej direktionen att få dessa anordningar här genomförda förrän 1834.
De under Beskows direktörstid afskaffade operamaskeraderna återupplifvades. På den första, fredagen 7 december, kommo ej mer än sex- à sjuhundra personer, men den andra i början af januari besöktes af öfver tusen deltagare. I februari och mars gåfvos ytterligare två maskerader, hvilka tillförde kassan ej så obetydliga inkomster. Och dock hade de svåra medtäflare i lördagsmaskeraderna i det s. k. Kirsteinska huset vid Klara Strandgata, hvilket då ägdes af hofrättsrådet Argillander. Allt var där på det bekvämaste anordnadt för publiken. Man hade två danssalonger med hvar sin orkester, särskilda omklädningsrum med kostymer att hyra och stort utrymme. Icke mindre än åttahundra personer voro till exempel närvarande på balen 30 november. På damernas sida rådde en rätt stor omväxling i
