Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
33

i halfmörker se en svensk skogstrakt med en stor ättehög i fonden. En osynlig kör sjöng:

”Femtiåra minnen
vaknen åter opp!
Lären nya sinnen
gamla tiders lopp!
Cora! lyckligt frälsad
åt oss än en gång,
lef! var festligt hälsad
af vår glada sång!”


Mot slutet af kören börjar det ljusna, och den med harpa försedde f. d. skaldeguden Brage, som, efter hvad ättehögen visade, i många herrans år legat där, framkommer ur högen. Vederbörande kostymordonnatör hade, troligen för att förekomma hvarje förväxling på person, löjligt nog försett guden med ett bredt skinnbälte, där namnet Brage lyste i stora bokstäfver på hans mage. Han lyssnar förtjust till sången och efter en stund börjar han tala:

”Hur klingar icke än i höga Norden
den manliga och ljufva högtidssång!
Hur skönt förenas med de rena orden
de lediga och fulla toners gång!
Ej denna gudakonst är bortglömd vorden,
den intet lidit utaf tidens tvång.
Den öfvas än i Nordens kungasalar
och tonar lika ömt i bygdens dalar.”


Den strofen är den bästa i hela prologen. Därpå upplyser salig guden, att det var den osynliga kören, som väckt honom ur ”högens långa slummer”, och att han nu med sin harpa tänkte vandra till

3 — Svenska teatern VI.