Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

32

Den fina smak, som utmärkte den Beskowska regimen, gjorde sig just icke gällande under den nya ledningen. Detta visar sig icke blott genom återupptagandet af sådana rysligheter som ”De osynlige bröderne”, ”Blykamrarne i Venedig” och ”Victor eller Skogsbarnet” utan äfven vid högtidlighållandet af teaterns femtioårsjubileum 30 september. Man kunde ju med skäl tycka, att direktionen vid ett sådant tillfälle hade bort anmana någon af Sveriges framstående skalder att stränga sin lyra till firandet af denna märkliga tilldragelse, hvilket uppdrag utan tvifvel varit för honom smickrande, och låtit Lars Hjortsberg framsäga denna dikt, han som var med år 1782. I stället vände Westerstrand sig till sin gode vän, den inom ”Nytta och nöje” uppburne amatörskådespelaren, redaktören af Granskaren Hans Axel Lindgren, hvilken förut ej gjort sig känd såsom skald annat än genom obetydliga verser i tidningen vid festliga tillfällen eller genom sorgekväden vid framstående personers frånfälle. Resultatet blef också skäligen enkelt.

Vid publikens ankomst befanns teatern utanför vara praktfullt eklärerad liksom vid galaspektaklerna och likaså invändigt. Salongen upplystes genom trenne vaxljus under hvar loge på de fyra nedersta raderna och företedde därigenom en storartad anblick. Belysningen väckte mycket uppseende och bibehölls de få gånger festrepresentationens program återupprepades. Den glädjestämning, hvari publiken möjligen råkat vid inträdet i salongen, förgick dock under prologen. När ridån höjde sig, fick man