36
som mottogs med en isande tystnad. I pressen yttrades, att både prolog och pjäs väl behöfde den briljanta ekläreringen på deras lit de parade, ”ty vi tro, att vi icke irra oss i den förmodan, att de med denna gången kunna anses såsom beledsagade till sitt hvilorum, och att man tager sig till vara att än en gång besvärja upp dem på repertoaren”. Varningen var dock förgäfves, ty vid sekelfesten 1882 gräfdes operan ånyo fram (se del 1 sid. 157 o. f.). Trots att hufvudrollerna utfördes af Matilda Grabow och Arvid Ödmann, kunde den icke gifvas mer än en enda gång efter festföreställningen.
Den sextioårige veteranen Lars Hjortsberg uppträdde 4 oktober för första gången under detta spelår och återgaf den äldre grefven i Kotzebues omtyckta komedi ”Grefvarne Klingsberg”. I fjärde delen af dessa anteckningar sid. 157 omtalas styckets återupptagande på den kungliga scenen 1824 efter mångårig hvila, och där finnes också afbildadt ett samtida kostymporträtt af Torsslow såsom den unge grefven, hvilken roll han då för första gången utförde. Salongens bifallstecken tillföllo nu i rikt mått bägge dessa publikgunstlingar liksom äfven Karolina Bock i den lustiga slammertackan fru Wunschels skepnad och Nils Almlöf som den olycklige baron von Stein. Denna komedi ger ett utmärkt exempel på Kotzebues stora förmåga att på ett fängslande sätt blanda ihop slippriga och högstämda scener till en för den dåtida publiken ytterst smaklig anrättning. Den ädle grefve Klingsberg, som är
