par månader därefter skrifver han: ”Det nya operahuset härstädes blir vid nästa års slut färdigt och skall blifva ett af de största, kostbaraste och solidaste i Europa. Jag får den hedern att sätta musiken till den nya pjäs, hvarmed det skall invigas. Jag har nu händerna fulla af tillredelserna därtill. Hela ämnets gång, episodernas behandling, allt är af konungen själf; endast versifikationen är af en poet, densamme som författade min förra opera.” Emellertid omintetgjordes denna afsikt genom en oförmodad händelse. Fru Müller, som skulle sjunga Didos roll, det största partiet i operan, rymde i början af 1782 tillsammans med sin man för gäld till kontinenten och England, där de förblefvo ett helt år. "Med hennes flykt blef min förhoppning tillintetgjord", skrifver Kraus den 17 februari. Han fick nu på konungens bekostnad göra en utrikes resa och återkom ej förrän 1787 till Sverige. Kraus öfverlefde Gustaf III blott några månader, och hans enligt kännares omdöme förträffliga opera blef uppförd först i november 1799 under namn af ”Dido och Æneas”. Till invigningspjäs valdes i stället Adlerbeths ”Cora och Alonzo”, om hvilken Ehrensvärd berättar, att man redan i juni 1780 på slottet repeterat den, ”hvars musik af kapellmästaren i Dresden Naumann de discordante mémoire till alla våra damers nöje blifvit komponerad”. Ludvig Norman yttrade 1882, då operan återupptogs för att fira teaterns hundraårsfest, att ”körerna alltigenom äro af en storartad verkan, ariorna delvis hänförande såsom t. ex. Coras i första och tredje akten och Alonzos i början af andra akten, balettmusiken imponerande genom antik
