Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/51

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
45

sträckta mot höjden satt han nästan på golfvet, då han ändtligen med uppspärrade ögon och djupaste basröst fick skrika ut sin replik: ”Hvad syn! ... Virginia är ej mer!...” Denna öfvermåttan komiska anblick tvang ovillkorligen publiken att trots sorgespelets högtidliga stämning brista ut i en skallande skrattsalfva, och fiaskot var fullbordadt. Stockholmsposten yttrade, att han i rollen var både för mycket och för litet, men ingenting af hvad han borde vara; att han antingen plågats af en bröstsjukdom, eller också misstagit sig om sättet att använda sin organ; samt att man gjort väl, om man ej låtit en debutant af obekanta anlag för första gången uppträda i ett stycke, öfver hvars sköna och allvarliga scener det allraminst är lämpligt att sprida någon anstrykning af löjlighet, hvilket beklagligen här blef fallet i synnerhet vid slutet. — När Dahlqvist efter representationen kom ned på operakällaren, mottogo honom hans därstädes sittande f. d. yrkeskamrater med den hånfulla frågan, hvad han nu ämnade företaga sig. ”Bli skådespelare naturligtvis”, svarade Dahlqvist, hvarpå han tillade: ”Hvad hålla ni på med?” — ”Jo, vi fira aftonens graföl.” — ”Åhå!” utropade Dahlqvist, i det han slog sig ned ibland dem, ”då tillåta ni kanske, att liket får vara med!” Detta orubbliga lugn gjorde ett starkt intryck på de närvarande, och Dahlqvist tillbringade natten i deras mot honom nu särdeles välvilligt stämda krets. Han tog sedan anställning vid Svanbergska landsortstruppen under ett par års tid och gjorde därefter om sina debuter på Kungliga teatern med afgjord framgång.

*