Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
55

Högquist, Dorine fru Åbergsson, Orgon Lars Hjortsberg, Valère Torsslow, Cléante Svensson, Loyal Berg, officeren Wennbom. Gustaf Åbergsson var förträfflig i rollen enligt den tidens patetiska spelsätt, Sevelin, som också utfört den, framställde figuren komisk, liksom i senare tid Coquélin, räfaktig, fräck och örfilstäck, och åtskilligt finnes ju som talar för denna uppfattning, om man också icke går så långt som den schweiziske kritikern Rambert, hvilken sökt påvisa Tartuffes likhet med Scapin. Almlöf tog saken helt annorlunda. Det ansågs då, att publiken icke fick föras bakom ljuset, och att en skurk skulle se ut som en skurk, men icke som en guds ängel. Och han hade därför gjort sitt utseende så vedervärdigt, att han väckte fasa vid sitt första inträde, men man läste dock i de mörka hemska anletsdragen, att han måste utöfva ett stort inflytande på sin omgifning, och detta fasthöll intresset vid hans person. Scenen med Elmire gjordes ypperligt, och hans stumma spel under den långa tvisten mellan Orgon och Damis, som slutar med sonens förjagande ur hemmet, var beundransvärdt. En kritiker yttrar, att "hans triumferande förstulna löje icke var en människas, utan var lånadt från afgrunden". När Tartuffe i fjärde aktens slut kastar masken och vreden framträder, föll Almlöf emellertid in i sina tragiska vanor. Han blef för mycket lejon och för litet tigerkatt. Lars Hjortsberg var nu som förr utomordentlig i Orgons roll liksom Sara Torsslow i Elmires.

*