Sida:Personne Svenska teatern 6.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

58

sid. 30). Den lycka operetten då rönte berodde utan tvifvel på det nya och fängslande i händelsernas gång, vildarnas framträdande och deras sällsamma danser, Dalayracs tjusande melodier samt rollernas förtjänstfulla utförande af omtyckta artister. Det något sällsamma innehållet är i korthet att Azemias far tolf år förut efter ett skeppsbrott med sin lilla dotter kommit till denna utslutande af vildar befolkade ö. Där mötte han den lille Prosper, som var nära att sönderslitas af vildarna. Han räddar honom undan deras raseri, och genom en biljett, som han finner hos honom, får han veta att det är sonen till en lord Atkinson (eller Akinson såsom namnet på svenska affischerna stafvades), hvilken likaledes efter ett skeppsbrott jämte sin minderårige son lyckats rädda sig i land. Azemias far, som anser att den unge engelsmannens börd reser en oöfverstiglig mur mellan denne och hans dotter, faller på den idén att uppfostra bägge två som ett par likaklädda pojkar och döljer för dem deras skilda kön. Då de vuxit upp, tar emellertid naturen ut sin rätt, och den scen, då de söka komma på det klara med sina ömsesidiga känslor, föreföll den tidens naiva publik i högsta måtto intagande. Prospers far blef af vildarna efter skeppsbrottet släpad som fånge till en annan del af ön. Omsider lyckas han fly och till sist återfinna sonen, men svårigheten för dem var att kunna vända tillbaka till England. Då kommer slumpen dem till hjälp genom att ett spanskt skepp till följe af en storm tvingas att ankra vid ön. Den spanske kaptenen får emellertid se Azemia, i hvilken han ögonblickligen blir betagen, och finner ingen bättre utväg