64
spelandes ställe, hvilka någon gång voro tre à fyra takter före orkestern och ibland iakttogo en fullkomlig tystnad. Detta senare förhållande skulle billigen kunna föranleda den frågan, om det icke vore bättre, att herr kapellmästaren, som äfven är styresman vid sångscenen, sjöng litet mera vid repetitionerna och mindre vid representationerna? Ty då hans sångbiträde behöfs vid dessa senare, så är det ett tydligt bevis, att han vid de förra eftersatt sitt åliggande, och publiken, som visserligen får höra en röst mera än de på affischen utlofvade, förlorar ändå i det hela taget”. Fredrik Kinmanson ansåg sig behöfva ursäkta sig inför offentligheten och fick följande förklaring införd i Dagligt Allehanda. ”Till redaktionen af Nya Argus. I anledning af de anmärkningar, som emot representationen af ’Ungdom och dårskap’ på herr hofsekreteraren Hjortsbergs recett måndagen i förra veckan uti sista lördagsnumret af Nya Argus förekommo, har jag trott mig, i hvad dessa anmärkningar träffa mig, böra upplysa: att jag, några dagar förrän pjäsen gafs, yttrade mig mot dess påskyndade uppförande, med tillkännagifvande, att jag ej ansåg mig i min roll nog inöfvad och säker för att i den kunna så snart uppträda inför publiken; vidare: att denna roll för mig var alldeles ny, och att, då vid pjäsens första uppsättning tolf à fjorton repetitioner ansågos nödvändiga för inöfningen, nu däremot endast åtta på hvarandra tätt följande repetitioner därtill användts; samt slutligen: det jag, lidande af en långvarig frossa under de få veckor jag haft den vidlyftiga, aderton ark långa rollen i ’Ungdom och dårskap’ att instudera, äfven under samma
